Bildar du ett knogjärn med din nyckelknippa?

”Jag önskar att jämställdhetsfrågor inte skulle vara sådana som endast lyfts upp och drivs av kvinnor, men tyvärr så verkar det ganska långt vara realiteten. Jag hoppas att man i regeringen nu kommer att ha en ambitiös jämställdhetspolitik, säger Anita Westerholm, Svenska Kvinnoförbundets vice ordförande.”

Så citerades jag i en artikel när den delades på sociala medier tog det inte länge innan en person, låt oss kalla honom Kalle, påstod att ”Vi har ju jämlikhet”. Ju? Allmänt känt eller? Sedan vet jag inte om jämlikhet och jämställdhet förväxlades men här tänker jag i alla fall skriva om det artikeln handlade om – jämställdhet, det vill säga jämlikhet mellan könen.

Rätt så ofta brukar jag bemöta den här typen av kommentarer och sedan gå vidare. Den typen av kommentarerna är tyvärr inte obekanta, så man blir väl kanske van att lägga dem åt sidan. Men igår ertappade jag mig själv flera gånger att tillägna kommentaren och mannen bakom kommentaren (egentligen inte enkom honom utan personer överlag som yttrar liknande meningar) en tanke och tänkte dela med mig. Kanske kan någon väckas ur sin dvala och inse att ens verklighet nödvändigtvis inte är andras verklighet?

Jag skrev på ett studiearbete som handlar om medling i fall av våld i nära relationer och dess betydelse i åtalsprövningen. Mina ögon fästes vid en av de meningar jag skrivit: ”År 2017 uppgick antalet offer för våld i nära relationer och familjevåld till 8300, det är offer som kommit till myndigheternas kännedom. Av offren var 68,1 % kvinnor medan kvinnornas andel av de misstänkta var betydligt lägre. Männen utgjorde 77,8 % av de misstänkta”. Jag funderade i mitt stilla sinne om Kalle månntro tycker det är sådana siffror som ska presenteras i ett jämställt samhälle?

Lite senare under dagen kom jag att tänka på arbetsmarknaden och att det ska ges bättre förutsättningar för ett jämställt föräldraskap och deltagande på arbetsmarknaden. Jag tänkte på att vi i Finland har en, i internationell jämförelse, exceptionellt kraftig könssegregering på arbetsmarknaden. Och jag tänkte på löneskillnaderna, som man bland annat kan läsa om på Institutet för hälsa och välfärds webbplats. Tycker Kalle det är acceptabelt att den lön som utbetalas till kvinnor är cirka 10 % lägre än den lön som betalas till män då personerna är i samma ålder, har samma utbildningsbakgrund och verkar inom samma bransch med likadana uppgifter?

Och jag tänkte på Kalle och hans kommentar när jag promenerade hem. Att han nog inte upplevt hur det är att vara kvinna och att gå ensam hem efter skymningen. Jag gick raskt med mina väskor, kikade mig omkring och såg två män på andra sidan vägen vid ett övergångsställe. Jag närmade mig dem och när avståndet var ca 25 meter ropade den ena någonting åt mitt håll. Hjärtat upp i halsgropen, raskare steg. Ena handen som tar ett hårdare grepp om nycklarna i fickan och petar in nycklarna mellan fingrarna, lite som ett knogjärn, och den andra handen som letar efter telefonen utifall att… Den värsta obehagskänslan varade tack och lov inte länge, snart var jag hemma och inne i tryggheten.

När jag kom innanför tröskeln reflekterade jag över det att hemmet innebär trygghet för mig. Det gör det nämligen inte för alla. Tyvärr vet vi att för allt för många kvinnor (och även en del män) är verkligheten en annan. Hemmet är en otrygg plats där våldsbrott sker. Och jag undrade om Kalle haft samma tankar en vanlig torsdagskväll i april? Månntro han också efter mörkrets intrång ser alla främmande män som potentiella förövare och kalkylerar hur man kunde gå tillväga ifall någon gör närmanden? Så gör nämligen många kvinnor fastän man på ett rationellt plan vet att majoriteten av männen inte kommer att attackera en. Denna ”rädslans geografi” är verklighet för många kvinnor som rör sig ute. Den begränsar oss från att röra oss var vi vill och när vi vill eftersom inte bara känslan av otrygghet i allra högsta grad är verklig, utan för att det fortfarande på flera sätt är otryggt att vara kvinna idag.

Nej, jag tror inte Kalle funderat på eller upplevt detta. Jag tror Kalle, och mången annan med honom, utgår ifrån att hans och deras upplevda verklighet är allas verklighet, vilket är ett farligt antagande. Om vi inte kan se problemen, kommer vi inte heller att hitta lösningar på dem. Därför kan det inte poängteras nog i dessa tider av regeringsförhandlingar att Finland behöver en mer ambitiös jämställdhetspolitik. Det vill jag se att tas in i regeringsprogrammet. Och jag vill se ett samhälle där alla arbetar för jämställdhet.

För ett jämställt samhälle, det vinner vi alla på.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *